Jamie är bäst, ingen protest

Matlagningsprogram på TV har funnits sedan urminnes tider. Vem som helst kan på SVT Play leta upp journalfilmsosande husmansrecept som allas vår "Bullen" Berglund (ja, pilsnerkorvsmannen) ligger bakom eller åtmistonde lånat ut sitt namn till.

Länge har det mest gått ut på att en könsrollsbetonad husmor - eller en frankofil manlig kock - har rört i grytor och lagat recept som den förmodade målgruppen redan känt till. Men så plötsligt hände något! De senaste tio-femton åren har utbudet formligen exploderat i en konfetti av livsstilsstylade matlagare.

Av alla dessa lyser för mig en stjärna starkast. En svagt nördig brittisk boy-next-door med rufsig kalufs och Mick Jagger-läppar. En snubbe som fick mig att passa TV-tiderna lika slaviskt som Arkiv X en gång gjort, trots att jag knappt kunde koka ett ägg ordentligt. Han hackade för fan lök snabbare än en industrirobot!

Han hade ingen egen restaurang då, pojkvaskern. Trots det verkade han bo i en sjukt trendig Londonlägenhet. Men vem bryr sig om kronologin? Det budskap han i grunden förmedlar är: Man kan laga en god vardagsmiddag på kort tid. Ge det en halvtimme från start till slut och du kan presentera en riktigt smarrig pastarätt som passar såväl vegetarianer som köttätare. Några minuter till och du kan inleda med en habil sallad. Använd helst ekologiska råvaror.

Kort sagt: Jamie Oliver har lärt mig laga god mat till vardags. Om jag tappar inspiration behöver jag bara sätta på ett avsnitt av någon Jamie-serie, vilken som helst. Där finns det, svart på vitt: Kommer man hem klockan fem kan man ha middagen klar klockan sex och den smakar gott dessutom. Lyssna en extra gång och du kommer att inse att han alltid ger mervärde: Den här salladen kan varieras såhär, den här stärkelsen passar även bra med de här proteinerna.

Under tiden Marco Pierre White skriker sig hes lagar Jamie en god löksoppa. När Tina Nordström kryddar maten med Estrellas dip-pulver rör Jamie ihop en vinägrett med god olivolja som bas. Samtidigt som Alton Brown förirrar sig in in backstoryns dunkla fukt hinner Mr. Oliver fixa en god spaghetti polpette. När Keith Floyd blir stoppad för fyllekörning - IGEN - gör gamle J-O egen yoghurt och fixar en fry-up till sina polare. När Anthony Bourdain pompöst orerar över hur mycket han hatar sitt femstjärninga hotellrum svänger den nakne kocken ihop en fantastisk potatissallad till rökt lax.

Ja, jag har förstås namedroppat en massa TV-kockar som jag på något sätt respekterar och som har lyckats inspirera mig. Men gamle hederlige Jamie är fortfarande min favorit.

Han har fått utstå så mycket spott och spe under så lång tid att jag nästan blir lite tårögd. Ja, han är lite töntigt helylle. Ja, han äger flera framgångsrika restauranger trots att han inte svär på franska. Ja, han lagar god mat trots att han inte använder doppvärmare och sifoner. Men vad är det för fel med det om han kan inspirera folk att laga gedigen mat dag efter dag?

Här kommer varsågod: Middag på en kvart.