mat är så jävla viktigt

Det kanske är min favoriträtt trots allt

2008-09-16T12:15:00.001-07:00

Rött är sött, svart som blivit rött är dött

2008-08-27T12:29:00.000-07:00

I Smålands djupaste skogar fiskar man kräftor stora som humrar.

När de är upptagna kokas de i saltrik lag och transporteras sedan till Malmö för försäljning på Löjrommet, hoddan närmast parken. Den trevliga personalen ser gärna till att just du får välja de skaldjur du tycker ser bäst ut och förser dig med en spann att bära hem dem i. Ät dem sedan med hemslagen dillmajonnäs eller nyrört persiljesmör, gott bröd och en ost med framträdande sälta.

För mig är kräftorna höjdpunkten på det svenska matåret. Om du tvekar, byt ut frysta kinesiska mot ofrysta svenska och du fattar varför.

Glöm inte att kräftor kräva, etc. Skål!

Rått är rätt

2008-08-20T13:59:00.000-07:00

I dagens energimedvetna samhälle måste råbiff vara det bästa man kan äta om man ska äta kött. Ingen koldioxidsprutande, elslukande spis behövs! Bara kött av god kvalitet och en vass kniv.

Klassisk råbiff, som vi känner till den i Sverige, är gjord på nötkött och serveras med allra minst rå äggula, hackad lök, kapris och rödbeta. Bor man i Malmö kan man med fördel gå på Brogatan och njuta av detta, vilket jag med glädje gör när andan faller på.

Under en semester i Ungern serverades jag och min reskamrat en fantastiskt god råbiff som avskedspresent från den lokala barägarinnan. Språkförbistringen gjorde det oklart exakt vad som ingick, men nötfärs, lök och en skvätt konjak var det i alla fall i. Bland det godaste Budapest kunde uppbringa under hela min vistelse.

Som barn bodde jag en tid i Berlin ett par år efter murens fall. Jag tror stenhårt på att ens starkaste smakminnen formas när man är liten och att det är därför mammas köttbullar alltid är godast. I Berlin åt jag många gånger en sorts råbiff på fläskfärs och lök som ett f. d. östberlinskt par serverade genom fönstret på en husvagn. Köttgeggan breddes på en tjock skiva vitt bröd och smakade så gudomligt att ingen annan råbiff hittills har kunnat trumfa den.

Idag fick jag reda på vad den heter. Zwiebelmett. Ett namn som för mig nu är lika vackert och känsloladdat som Hemingways sexordsnovell.

Sej inte nej

2008-08-19T10:17:00.000-07:00

Min lokala matbutik tillhör kedjan Hemköp. Affären i sig är stor, hyfsat välsorterad och dessutom bestyckad med en habil fiskdisk. Tyvärr tar de rätt bra betalt för de flesta varor, men smakar det så kostar det ju ofta.
Nu har Hemköp bestämt sig för att inte sälja någon rödlistad fisk. Dessutom säger de i sin policy (PDF) att den odlade fisk som säljs bör vara kravmärkt. Härligt!

Ser du stjärnan i det... röda?

2008-08-18T15:31:00.000-07:00

Ebbe Vollmer byter jobb. Till en krog som vädrar stjärna. Kan det vara så att han själv måhända vädrar stjärna? Ramsaylärlingar brukar vara av den sorten.

Får nu Premisse en stjärna kan det hända att den röda bibeln får upp ögonen för Malmö, genom Vollmer. Oavsett om han gör det för sitt ego, för Bloom eller för matlagningskonsten så hade det suttit fint med lite fransk-cred i Malmö. Verkar jag helt besatt av Michelinstjärnor är det en inte helt felaktig observation. Säga vad man vill, men det sätter staden på den kulinariska kartan på ett annat sätt och det är något som Malmö verkligen förtjänar. Även om jag själv tycker att Tareq Taylor borde ha fått en asterisk invid namnet för flera år sedan.

Malmöfestivalen

2008-08-15T14:35:00.000-07:00

Varje år avhålls i Malmö en festival. Kommunen (dvs skattebetalarna) finansierar och det hela förväntas inbringa lite extra ruljans hos lokala affärsidkare, får man förmoda. Exakt hur ekonomin bakom det hela fungerar vet jag inte, men eftersom det har pågått i 23 år får man anta att någonting stämmer.

Alla konserter, filmvisningar, kulturhappenings och så vidare är gratis. Det är gratis inträde och själva festivalområdet ligger mitt i innerstaden, alltså är det inte på något sätt inhägnat. Det som folk främst lägger pengar på under festivalen är mat och öl. Varje år kommer ett hundratal glada näringsidkare till centrum och monterar upp grillar, wokar, fritöser, stekplattor och ostronbarer. Festivalledningen skryter om multikultur och spännande smakupplevelser.

För 20 år sedan, ja. Ni vet, på den tiden när tacos var spännande. När folk betraktades som mer än lovligt suspekta om de hade kanel i korven. När vitlök fortfarande var lite nervpirrande och inte något som ingick i middagen 4-5 dagar i veckan. Thaimat fanns inte på kartan, japansk mat var något som fanns på foto. Falafel, som nu serveras i snart sagt varenda stadsdel, hade inte ens påbörjat sin resa mot total snabbmatsdominans. För 20 år sedan var festivalens matutbud rätt så spännande.

Nu är det mest vardagsmat. Man kan köpa en trött chorizo i nästan varenda korvkiosk. Mat från mellanöstern har blivit förpassad från exotisk nymodighet till lunchbuffé. Sushi har blivit så totalt allomfattande och urvattnad att man kan köpa den färdig på ICA. Faktum är att det mest exotiska man kan hitta bland matstånden på festivalen är den svenska klassikern stekt sill med potatismos och lingonsylt.

Min poäng? Jag älskar mat från hela världen. Men någonstans inom mig ligger en liten hemkär husman och pyr. Jag vill se mer svensk mat på festivalen! Idag vet varenda Malmöbo hur en falafel ska smaka. Alla kan kan räkna upp sina favoritmaki, smörja kråset med en chicken tikka sizzlar eller hälla extra fisksås på pad thaien. Men när åt du, kära Malmöbo, en perfekt sötsur ättiksgurka senast?

Jamie är bäst, ingen protest

2008-08-12T15:26:00.000-07:00

Matlagningsprogram på TV har funnits sedan urminnes tider. Vem som helst kan på SVT Play leta upp journalfilmsosande husmansrecept som allas vår "Bullen" Berglund (ja, pilsnerkorvsmannen) ligger bakom eller åtmistonde lånat ut sitt namn till.

Länge har det mest gått ut på att en könsrollsbetonad husmor - eller en frankofil manlig kock - har rört i grytor och lagat recept som den förmodade målgruppen redan känt till. Men så plötsligt hände något! De senaste tio-femton åren har utbudet formligen exploderat i en konfetti av livsstilsstylade matlagare.

Av alla dessa lyser för mig en stjärna starkast. En svagt nördig brittisk boy-next-door med rufsig kalufs och Mick Jagger-läppar. En snubbe som fick mig att passa TV-tiderna lika slaviskt som Arkiv X en gång gjort, trots att jag knappt kunde koka ett ägg ordentligt. Han hackade för fan lök snabbare än en industrirobot!

Han hade ingen egen restaurang då, pojkvaskern. Trots det verkade han bo i en sjukt trendig Londonlägenhet. Men vem bryr sig om kronologin? Det budskap han i grunden förmedlar är: Man kan laga en god vardagsmiddag på kort tid. Ge det en halvtimme från start till slut och du kan presentera en riktigt smarrig pastarätt som passar såväl vegetarianer som köttätare. Några minuter till och du kan inleda med en habil sallad. Använd helst ekologiska råvaror.

Kort sagt: Jamie Oliver har lärt mig laga god mat till vardags. Om jag tappar inspiration behöver jag bara sätta på ett avsnitt av någon Jamie-serie, vilken som helst. Där finns det, svart på vitt: Kommer man hem klockan fem kan man ha middagen klar klockan sex och den smakar gott dessutom. Lyssna en extra gång och du kommer att inse att han alltid ger mervärde: Den här salladen kan varieras såhär, den här stärkelsen passar även bra med de här proteinerna.

Under tiden Marco Pierre White skriker sig hes lagar Jamie en god löksoppa. När Tina Nordström kryddar maten med Estrellas dip-pulver rör Jamie ihop en vinägrett med god olivolja som bas. Samtidigt som Alton Brown förirrar sig in in backstoryns dunkla fukt hinner Mr. Oliver fixa en god spaghetti polpette. När Keith Floyd blir stoppad för fyllekörning - IGEN - gör gamle J-O egen yoghurt och fixar en fry-up till sina polare. När Anthony Bourdain pompöst orerar över hur mycket han hatar sitt femstjärninga hotellrum svänger den nakne kocken ihop en fantastisk potatissallad till rökt lax.

Ja, jag har förstås namedroppat en massa TV-kockar som jag på något sätt respekterar och som har lyckats inspirera mig. Men gamle hederlige Jamie är fortfarande min favorit.

Han har fått utstå så mycket spott och spe under så lång tid att jag nästan blir lite tårögd. Ja, han är lite töntigt helylle. Ja, han äger flera framgångsrika restauranger trots att han inte svär på franska. Ja, han lagar god mat trots att han inte använder doppvärmare och sifoner. Men vad är det för fel med det om han kan inspirera folk att laga gedigen mat dag efter dag?

Här kommer varsågod: Middag på en kvart.

Fond

2008-07-13T04:53:00.000-07:00

Läge: Konstmuseet, Göteborg
Typ av mat: Svenskfranskt
Mer info: http://www.fondrestaurang.com/
Betyg: 4 av 5

Lyx är roligt. Men det ska vara rätt sorts lyx, den äkta exklusiviteten. Inte den tråkiga massproducerade bekvämlighet som många nuförtiden misstar för lyx: oxfiléfrossa, jättelika Toast Skagen med maskinskalade räkor och tubmajonnäs, själlösa julbufféer och allt annat som vi tycker att vårt materiella välstånd ska kunna erbjuda oss. Vad är poängen med oxfiléfrossa när till och med kvarterspizzerian erbjuder denna ingrediens som topping? Vad säger detta oss om det massproducerade köttets kvalitet? Var i de smaklösa, vattniga räkorna och den slätstrukna tubmajon har vi förlorat känslan för det verkligt lyxiga i mat?

Som medelklass och matnörd ser jag en hoppets strimma i det närproducerade och gärna ekologiska. Produkter som självklart är bättre för miljön än besprutade grönsaker och massproducerade djur som transporterats över halva jordklotet, men som också är bättre för smaksinnet. Den som ätit något så enkelt som en persika eller tomat vid medelhavet, eller varför inte en solvarm jordgubbe direkt från plantan på en lokal bondgård, vet vad jag menar.

Det vet också snubbarna på Guide Michelin, den berömda skrift i vilken en överviktig gummiman delar ut stjärnor till olika krogar runt om i världen. Krogar som serverar exceptionell mat gjord på lokala, säsongsbundna råvaror. Den fetlagde gummimannen påstås ofta luta väl mycket åt att ge hans ursprungskök, det franska, en del ojuste fördelar. Vissa påstår att han inte återbesöker de recenserade krogarna tillräckligt ofta och åter andra tycker att han är en fjant i största allmänhet. Trots detta är michelinstjärnorna alltjämt något som många krögare drömmer om.

Hur det nu än ligger till med guidens förträfflighet är det svårt att bli belönad med stjärna - särskilt svårt tycks det vara i Sverige. En enda svensk krog, Edsbacka, har två stjärnor i guiden. Resten av den handfull svenska ställen som belönats får nöja sig med en stjärna, som betyder att det är "en mycket bra restaurang".

Fond är en av fem Göteborgskrogar som har stjärna i Guide Michelin. Jag har tidigare ätit på en av de andra, 28+, och dragit slutsatsen att skillnaden kan vara hårfin mellan en mycket bra krog som har en stjärna och en mycket bra krog som inte har en stjärna. Priserna på maten, till exempel.

Detta märks på Fond. Menyns lista på förrätter är misstänkt lik en lista på huvudrätter om man bara tittar i högerspalten. Men man går inte på ställen som Fond för att titta i högerspalten - man går på sådana här ställen i hopp om att finna en strimma av den äkta lyx som fortfarande ligger på lur runtom i matsverige.

Och lyx får man faktiskt - den sipprar fram emellanåt, som en liten rännil kall öl genom Ikeas självplocklager. Som sig bör på krogar i den här prisklassen blir vi (ett sällskap om fyra) genast mötta i dörren av en trevlig (Och genuint glad!) kvinna ur servisen som leder oss till garderoben och därefter till vårt bord. Som fördrink väljer jag ett glas av husets champagne, som visar sig vara mycket förtjänstfull. Någon annan tar en gin och tonic, en drink som vinner på att vara ganska starkt blandad, och blir inte besviken.

Så förrätt. Jag kan inte motstå beskrivningen av en sallad på ljummen vaktel och grön sparris.
Mina instinkter visar sig vara rätt. Här gör sig lyxen påmind på riktigt: Istället för en torr, genomstekt fågel som avlats för att så snabbt som möjligt kunna gå till slakt får man rosastekt vaktelbröst och ett litet lår. Skillnaden i smak mellan dessa två olika kroppsdelar från samma djur är så milsvid att en snabbköpskyckling skulle bli mörkrädd. Sparrisen är också bra, liksom de övriga tillbehören. Jordärtsskockskrämen knyter ihop det hela alldeles utmärkt.

Till huvudrätt väljer jag hängmörad biff. Det är en enkel och mycket god kötträtt som presenteras, en trygg komposition, men jag hade förväntat mig mer smak från köttet som enligt utsago fått mogna i en och en halv månad. Rödvinsskyn är dock fantastisk!

Till efterätt väljer resten av sällskapet i huvudsak olika glassliknande skapelser, men jag kan inte välja mellan ost och sött så jag kompromissar: Halv ostbricka och så kaffe med tryfflar. Osten är fantastisk och tillbehören inte långt därefter. En liten jordgubbskompott påminner mig särskilt om att det faktiskt är sommar. I Sverige. Med jordgubbar som smakar jordgubbe på riktigt. Tryfflarna är goda, men godast på det avlånga dessertfatet är faktiskt marmeladen. Istället för att vara äckligt söt, som många verkar föredra, är sötman där som smakbärare för frukten. Precis som det ska vara.

Under hela måltiden är servisen alltid i närheten. Inget glas står tomt, inget brödfat lämnas övergivet. Alla är vänliga och snabba och de tillåts vara sig själva. Istället för en påklistrad glädje och lätt oroväckande påflugenhet kan man skönja en viss blyghet och dessutom en ödmjukhet inför vad som serveras. Det är såhär servisen ska fungera, helt enkelt.

Fond är, för den som letar efter äkta lyx, ett steg i rätt riktning. Matmässigt kunde de kanske ha vågat bara lite, lite mer. Det var den bästa sortens comfort food jag någonsin ätit, det ska medges. Men en liten - ynkligt liten - puff åt det mer spännande hade nog inte skadat.

En middag av det här snittet kostar på såklart. Det är ju det som är poängen med att unna sig något: Man sparar och och äter snabbnudlar ett tag, så att man känner kontrasten mot det mundäna och alldagliga. Om inte annat för de insikter man får av riktigt god mat. Insikter som kanske leder till att man väljer att göra nästa middag till en enkel vegetarisk soppa på lokalt odlade eko-rödbetor istället för mamma scans mystiskt broskiga köttstudsbollar.

Tolvhundra kronor för tre rätter och en salongsberusning är värt det.

Bloom

2008-03-17T14:37:00.000-07:00

Läge: Pildammsparken, Malmö
Typ av mat: Nya "nouvelle cuisine"
Mer info: http://www.restaurangbloom.com/park/
Betyg: 3 av 5

Marco Pierre White och (framför allt) Gordon Ramsay är de största nu levande kändiskockarna från Europa. De som inte känner till Gordon Ramsay har förmodligen inte satt sin fot utanför Fregatten de senaste fem-sex åren. När Marco Pierre White var på höjdpunkten av sin trestjärniga karriär och bestämde sig för att plötsligt sluta laga mat, kämpade hans före detta lärling Gordon Ramsay fortfarande som ett djur för att få sin tredje Michelinstjärna. Den har han nu behållt ett antal år samtidigt som hans restaurangimperie växt sig större och nya krogar har öppnats och belönats med stjärnor. Under tiden har han blivit TV-kändis världen över för sitt klassiskt franska sätt att motivera sin köksbrigad: Skrik, svär, svettas och söndra.

Ebbe Vollmer är kökschef på Bloom och har jobbat dels som saucier hos Marco Pierre White, dels som andrekock hos Gordon Ramsay. Ingen dålig meritlista alltså. Nu har han tagit deras matfilosofi till Malmö: Enkel, enkel, enkel mat.

Enkelt är inte alltid lätt när det gäller matlagning. Enkelt är inte heller simpelt. Det är avskalat nära nog ner till enbart en enda råvara och därför är det viktigt att den är av yppersta kvalité - lokalt odlad/uppväxt, gärna ekologisk och säsongsbunden (inga jävla tomater i januari alltså). Inte helt olikt riktigt klassisk husmanskost alltså. Det bästa exemplet är nog svenska kräftor kokta på traditionellt vis - inga tillbehör behövs.

Nå, oftast tycker jag att det är orättvist att recensera en krog baserat på ett enda besök. Jag är en vanlig fattiglapp precis som ni som läser det här och på Bloom kostar en femrätters avsmakningsmeny ungefär 700 kronor och vinmenyn (som nästan är ett måste) lika mycket till. Alltså får ni nöja er med ett besök - en recension. Här kommer den:

Personalen på Bloom är extremt vaksam. Vi behöver aldrig vänta på något. När jag och min vän anländer frågar ingen om vi bokat bord eller vilka vi är. De bara välkomnar oss glatt, tar våra jackor och visar oss till ett trevligt fönsterbord för två. Charmant och lite skrämmande på samma gång. Vi har siktat in oss på femrättersmenyn (det finns tre, fem och sjurätters samt en elvarätters som måste beställas i förväg). Vi behöver inte ens beställa - vår servitör/nya kompis tycks redan veta att vi vill ha femrättersmenyn och frågar om vi har några allergier. Bloom har inga tryckta menyer och det som serveras är alltid en överraskning. Roligt, modigt och spännande tycker jag. Som född ölkille har jag aldrig varit förtjust i vin. På Bloom serveras ingen öl alls, så vi väljer vinpaketet som hör till menyn. Sedan bär det av.

Som på de flesta andra krogar där avsmakningsmenyer serveras blir fem rätter lätt fler, på Bloom räknar vi sju. Först en amuse, en velouté på pumpa med små tärningar av pata negra-fett. För mig har velouté alltid varit en bottenredd köttsås, så konsistensen stämmer inte med vad man förväntar sig men det kan lika gärna vara min köksfranska som skurit sig. Vad vi stoppar i munnen är ett härligt pumpaskum med extremt fyllig smak och de små pata negra-kuberna exploderar i munnen och påminner nästan om anklever.

Efter amusen får vi in en ytterst liten bit kalvtunga som är så mör och smakrik att till och med min vän, som är skeptisk till nästan all innanmat, blir lyrisk. Därefter hummer som också gör oss gråtmilda - söt och skaldjurisk och dessutom ganska väl tilltagen.

Huvudrätten är långkokt oxsvans med en liten bit benmärg och något vår servitör kallar för "dillsallad" men som egentligen är några små dillkvistar på toppen. Också här smakar det mycket av en råvara - oxsvans en masse. Benmärgen gör såklart sitt till och berikar verkligen nötköttskänslan. Trots det kanske den minst imponerande rätten av alla.

Sedan ost - och då är det bara ost och en lagom stor, halvt söt, skorpa. Inga marmelader eller reduktioner eller kompotter eller andra tillbehör - och det funkar. Så en gomrensare på tropiskt tema som följs av en ljuvlig chokladdessert. Vi tar även kaffe på maten och får in en rad riktigt roliga praliner till det. Dessa är lustigt nog kvällens största behållning för mig.

Jag kan ingenting om vin och säger därför inget om dryckesvalet, förutom att jag aldrig druckit så in i helvete goda viner som serverats denna kväll, och glasen stod aldrig tomma.

Så om nu maten är perfekt och vinet närmar sig ambrosia, vad är det som är fel? Vad är det som drar ner betyget så mycket? Dels servisen. Den är matens motsats. Mannen som ska vara vår ciceron genom denna matupplevelse brer på med fraser som "nu har vi kommit till det som bara är... gott som fan" som om han läser ur ett manus. Han var vid bordet bredvid vårt när de serverades sin hummer och sa samma sak till oss när han kom med vår. Han berättar att osten de serverar ikväll inte är den de brukar ha, men den är ganska god ändå. Han berättar att de räknat på tiderna för servering av de olika rätterna och att förrätterna ska komma med si och så många minuters mellanrum och att man ska vänta si och så många minuter på en huvudrätt. Hela kvällen börjar kännas mekanisk, automatisk, industriell.

På en high-class joint som Bloom vill jag tro att jag är en speciell och unik kund, inte att de räknat ut min vistelse i minuter eller att jag får ost från andrasorteringen. Jag vill inte känna mig som en åskådare i ett intränat skådespel av konversationskonst, jag vill tro att killen som behandlar mig som en skön polare verkligen är min sköna polare. Och framför allt vill jag inte bli sugen på en varmkorv så fort jag kommer ut i kylan igen.

När vi lämnar Bloom är jag 1500 kronor fattigare och en fin matupplevelse rikare - men inte mätt. Det är väldigt irriterande.

Svea Bar och Bistro

2007-03-06T11:45:00.000-08:00

Läge: Off-Lilla Torg, Malmö
Typ av mat: Lyxhusmanskost
Mer info: http://www.sveabarobistro.se/
Betyg: 4 av 5

Vad kännetecknar en bra restaurang? Jag skulle vilja säga att det är känslan man får av att personalen verkligen gillar sitt yrke, både i köket och servisen. Antingen ser man krogjobbet som ett kneg (vilket visserligen inte är fel) och levererar därefter. Då kan resultatet bli allt från uruselt till ganska bra. Eller så gör man som på Svea, där man vill att gästerna verkligen ska förstå vad som kan hända när man blandar rustikt svenskt med rustikt franskt enligt den slitna men ack så sanna principen "fuska inte med råvarorna".

Maten på Svea är rättfram och inte särskilt tillkonstlad. Till lunch serveras en dagens för 79 kronor samt några dyrare alternativ inklusive ett vegetariskt alternativ. Doktorn och såschefen har med förnöjelse ätit sig igenom ett digert sortiment av isterband, Biff Rydberg, Wienerschnitzel, Pytt Bellman, rimmad oxbringa och kalvlever anglais. De gånger det har lämnat lite extra djupa hål i plånboken har å andra sidan både magen och smaksinnet fått oss på andra tankar och vi önskar att man fick äta så bra varje dag.

Lunch i all ära, men först på kvällen kommer Svea till sin fulla rätt. Då kan man njuta av ett kök som får såväl skånska gåsapågar som inbitna frankofiler att gråta av glädje, dessutom ackompanjerat av en mycket förtjänstfull sommelier som inte bara kan vin utan också öl.

Kanske bestämmer man sig för att börja kvällen med en ankrillette med svartrot och fikon. Man ber någon ur servisen att rekommendera en öl till och genast dyker sommeliern upp. Han föreslår ett öl med kraftig beska och det bryter av perfekt mot den salta rilletten. Äter man hellre gubbröra erbjuds det gärna både ljus svensk öl och nubbe om man känner sig hugad.

Till huvudrätt då? En fantastisk bit ryggbiff, perfekt tillagad med en tydlig och god stekyta men fortfarande ljuvt rosaröd på insidan. Bearnaisen som serveras till är tjock som marshmallowsmet och perfekt syrad för att bryta av mot smörfettet. Till detta serveras jämnt gyllengul potatis och karamelliserad lök med en svag aning av anis. Just aniskryddningen är det enda vi kan komma på att klaga över när det gäller maten. Löken är smakrik nog i sig själv och lakritstonen drar till sig för mycket uppmärksamhet från de lite mer subtila smakerna i såsen och köttet.

Vill man hellre ägna sig åt innanmat behöver man inte gå hungrig från Svea heller. En minutiöst putsad kalvlever anglais, gräddig i såväl smak som konsistens, med perfekt knaperstekt bacon och ljuv skysås finns att få för ett mycket överkomligt pris. Vilken sushiätande reklamare som helst skulle vallfärda på knäna tillbaks till de mättade fetternas rike efter en munsbit av den här omsorgsfullt tillredda klassikern.

Har man nu låtit måltiden gå i traditionens tecken så långt finns det bara ett sätt att avsluta: Crème Brûlée. Naturligtvis har man haft den goda smaken att servera den i en djup tallrik istället för den traditionella ramequinformen. På så vis blir det extra mycket gott karamelliserat socker att knacka hål på med skeden.

Servisen på Svea är snabb, tillmötesgående och precis lagom personlig. Tyvärr glöms några beställningar bort, men turligt nog inte förrän efter maten då vi bestämt oss för att ägna oss åt avecer och det spännande ölsortimentet. Detta till trots är det lokalen som drar ner betyget mest. Väggfasta bänkar är aldrig särskilt kul om man ska spendera några timmar i sittande ställning. Storleken på matsalen och därmed antalet samtidiga gäster gör att det blir väldigt högljutt på kvällen. Så mycket att man är ganska lomhörd när man lämnar krogen.

Slutsatsen av detta då? Tja. Malmös kanske mest kända köttrestaurang, Mando, ligger ett stenkast från Svea. Om du tänkt äta Mandos planka den närmsta tiden, lägg till två tior och prova Sveas ryggbiff istället. Din mun kommer att tacka dig. Om du tänkt äta kalvlever på Årstiderna, gör det istället på Svea. Både plånbok och mun kommer att tacka dig. Det här var precis vad Malmö behövde.